Det måste vara minst 5-6 år vi var nere i sju stycken. Kanske ännu längre. Det känns väldigt märkligt när vi tittar ut i stohagen och de bara är fem i flocken. Vi står kvar och undrar vart de andra gömt sig.
Jag hade nässlor med mig i morse och av gammal vana gick jag och delade ut till två hästar till. Mycket underlig känsla när jag fick vända och gå tillbaka till de fem som riggat upp sig vid sina höhögar.
Futura verkar inrätta sig väl i sitt nya hem och det kommer att bli bra. Först när Azora gått bort och vi enbart hade kärnfriska hästar i hagarna insåg jag hur mycket energi som går åt när någon individ inte är ok.
Jag gick alltid lite på spänn och tyckte att nu kanske hon är lite halt igen, eller svullen, eller har gått upp i vikt osv.
Till slut ser man bara problem. Det är länge sedan vi haft ”sjuk” häst. Vårt första halvblod fick hovledsinflammation och vår ponny fång, sedan har vi varit lyckligt lottade. Det har alltid varit saker av övergående natur. Sår och liknande.
Det känns som om det är länge sedan Azora dog. Trots att det bara är 1 1/2 vecka. Jag tyckte det mesta kändes tämligen meningslöst när hon försvann. Vi hade kämpat och trodde att vi var igenom det värsta.
Hon var ju min häst, inte till salu och perfekt i verksamheten. Vem som helst kunde rida henne. Trygg och lugn som en filbunke.
Ibland tar det ett bra tag att förstå meningen med det som sker. Ibland förstår man aldrig.