I FEEL pratar vi om att det finns inga positiva eller negativa känslor. Alla känslor är endast information. Så som hästarna agerar alltså. De värderar inte känslor i bra eller dåligt utan tar emot dem som information om en situation.
Ilska, som vi människor ofta ser som något mindre bra, är en härlig känsla och ett fantastiskt verktyg när man förstått och accepterat dess finess. Den berättar att någon har trampat över/på en av dina gränser. Att sätta en gräns är absolut inte fel.
Varför är det då så svårt att sätta gränser? Många undviker konflikter, dvs att sätta gränser av rädsla (ytterligare en känsla) för att bli illa omtyckt, rädd för att inte bli accepterad och då utesluten ur gruppen – man vill inte stöka till det.
Det finns personer som glatt ger sig in i en konflikt för att lösa den, men många drar sig hellre undan. Problemet är att rädslan för konflikt då kan hamna i ditt inre som frustration. Frustration är en känsla som verkligen kan växa tills den exploderar. Och resultatet kan bli mycket mer dramatiskt än den konflikt/gränssättning man kunde tagit tag i från början.
Som de flesta hästägare varit med om hamnar man inte sällan i konflikt med resultatet frustration, rädsla och ilska när man ska lasta en motsträvig häst.
Allt bottnar förstås i att vi som människor inte förberett hästen tillräckligt väl. Hästar är av naturen flyktdjur och jag kan faktiskt inte förstå hur vi lyckas lasta dem över huvud taget. Jag skulle nog inte gå in igen när jag väl åkt en gång i denna vaggande, skumpande och underliga tingest.
Vad gör man för att lösa situationen när man känner frustration? Jo, byter taktik eller frågar om hjälp. Det går liksom inte att lösa problemet genom att upprepa en icke-fungerande teknik 5000 gånger.
På fotot är det vår käre Bailarino, som prompt vägrade gå in i släpet när vi skulle åka till veterinären för kastration. Vem kan klandra honom 🙂 Den hästen läser ju tankar. Han är också fantastisk för det går inte att muta, skrämma eller på något sätt ändra honom när han bestämt sig.
Det vi fick göra var att byta taktik. Vi lasttränade honom helt lös och fri i hagen i veckor. Han fick välja om han ville komma till oss och om han ville prova att gå in. Han hade 1 hektar mark att strosa runt på och fundera, men han valde oss varje gång.
Mycket nyttig känsloträning för oss. Minsta press vi satte på honom resulterade i att han backade.
Till slut hade vi en häst som villigt kom och villigt gick in. Detta var verkligen ”hästtid”. Ingen press, ingen tidtagning och på hans villkor helt och hållet. Kände vi att vi var stressade en dag var det ingen idé att köra in släpet i hagen. Boka tid igen hos veterinären gjordes först när han var klar.
Tänk vad hästarna har mycket att lära oss människor!
