I torsdags kväll såg jag att Azora återigen var halt och det såg inte bra ut alls. Vi diskuterade alternativen och det blev en orolig sömn på natten. Igår, fredag, var hon ännu sämre och vi tog det tunga beslutet att släppa taget och låta henne somna in.
Det är ett förfärligt beslut att ta. Innan jag ringde och bestämde definitivt gick vi som i dimma.
Men när vi såg att hon låg ner helt platt i hagen och vilade, omgiven och passad av alla de andra stona, att hon sedan låg kvar trots att de andra gick iväg så kände vi att vi gjorde rätt. En häst som inte kan gå ute i sin flock, äta gräs, vara fri och kunna springa utan smärta, den har inget riktigt hästliv.
Om det bara inte var så svårt att släppa taget!
Vi beställde Lars Andersson med Djurambulansen och han kom med vanlig bil och hästsläp. Han förklarade mycket pedagogiskt hur allt skulle gå till. Vi bestämde att jag skulle vara med henne.
Vi hämtade henne i hagen och stod precis utanför så alla hennes kompisar var med. De stod bredvid oss på andra sidan staketet.
När det var över gick alla iväg och betade. Futura bröt sig ur flocken och gick en bit bort mot staketet där Azora låg. Futura gnäggade till henne, sedan gick hon tillbaka till de andra. Så otroligt sorgligt, men ändå fint. Det kändes skönt att hon var omgiven av alla sina vänner.
Jag trodde att det skulle bli någon liten oro i flocken, men de har bara fortsatt precis som vanligt. Det är bara våra tårar som rinner.
Någon gång, någon annanstans möts vi kanske igen.
Våra älskade barnbarn kom hit och sov över och det skingrade tankarna. Man måste vara här och nu med små barn och vi hade så mysigt. Kanske att vi har en kommande liten hästtjej i familjen för Tyra var helt tagen av Bailarino och han av henne.