Tack till alla som hört av sig på olika sätt och beklagat Azoras bortgång. Det visar hur mycket våra djur betyder för oss. De flesta djurägare har varit i vår situation, både med sjuka djur och att behöva ta det sista tunga beslutet. Har man haft lyckan att slippa allt detta så kan man ändå föreställa sig hur det skulle kännas.
Maken och jag har pratat mycket om det nu efteråt och vi är överens om att det är väldigt otäckt att som människa ha den makten (och skyldigheten) att ta ut en häst ur hagen eller köra en hund/katt till veterinärkliniken och avsluta deras liv.
Gör man rätt? Hade hon/han kunnat bli bra? Tankarna slutar inte riktigt snurra, trots att man ju vet att man gjort sitt yttersta. För det mesta väntar man nog snarare för länge än att man rusar iväg och gör något förhastat.
Ett par saker som kändes så respektfullt med Lars sätt att hantera det hela var dels att han kom med vanlig bil och hästsläp. Det var ingen lastbil med container eller liknande som rullade in. Inte ens en hästlastbil.
Möjligen insåg han inte hur ledsna vi var förrän Azora hade fallit och jag låg på knä en bit bort och skakade av gråt. Det går ju att skärpa till sig, prata om ditten och datten och skriva på papper innan fullbordat faktum. Dock har jag ingen aning om vad det stod på dessa papper, men samlad och lugn var jag.
Vi stod kvar på vår parkering under tiden han gjorde klart allt, men vi tittade inte på.
När han sedan körde iväg, körde han sakta, öppnade sin ruta och hälsade oss. Sedan körde han sakta så länge vi såg honom och det kändes så oerhört värdigt.
Vid det laget hade alla ston återgått till att beta, lugnt och fint och vi pratade om att de har en helt annan syn på liv och död. Kanske de vet något som vi inte vet. Kanske att Nangijala finns och att man bara är isär ett litet ögonblick.
