Jag känner att nu gör jag skillnad i mina hästars, i mitt eget och andra människors liv.
Tänk att det skulle ta nästan 15 år innan jag förstod vilken inriktning vi borde ha på vårt företag.
Vi kämpade i flera år med avel av spanska hästar. En fantastisk hästras och det gav oss mycket erfarenhets- och glädjemässigt, men affärsmässigt var det en katastrof. Det vet nog alla som hållit på med uppfödning.
Jag var dessutom ingen bra säljare. Var liksom alldeles för petig med vem som fick köpa och hur hästarna skulle få det på nya stället osv, osv.
Dessutom sa jag till min make att ”om jag bara fick behålla en häst så skulle det vara Bailarino” Jaha, och hur trodde jag då att jag skulle få honom såld. Vet inte hur många som ringde, mailade och faktiskt tittade på honom utan att det ledde till något. Man ska passa sig vad man skickar ut i universum, jodå…
Efter en lång period med knäckande arbetsamt stall- och hästskötande bestämde vi oss för att avsluta hela businessen och vi skulle göra det över en 5-årsplan.
Då hade vi inte räknat med att FEEL skulle komma in i vårt liv 😊
Jag började även aktivt plocka bort saker som jag kände drog ner mig, negativa personer på sociala medier t ex och slutade följa/läsa bloggar av personer jag tyckte var oseriösa. Tidigare hade jag läst och retat upp mig på dessa personer eller händelser som faktiskt inte alls hade med vår egen verksamhet att göra. Det var en befrielse att slippa se det.
Efter det började det hända andra positiva saker.
Tidig höst 2016 blev vi uppringda av Mia Holm som undrade om vi kunde tänka oss att vara värd för den svenska FEEL-utbildningen, som Mia skulle bli huvudlärare för, och om våra hästar skulle kunna vara lärare på utbildningen. Kunde jag själv dessutom tänka mig att gå utbildningen?
Jag sa ja till alltihop. Hade egentligen ingen aning om vad jag gav mig in i. Det var en krävande utbildning på många plan. Många utmaningar och mycket som omvärderades. För att det hela skulle leda någon vart var jag tvungen att gå djupt in i mig själv och försöka känna efter i mitt hjärta vad jag ville och tyckte.
Det var det bästa jag gjort!
Det är väl inte fy skam att som 60-åring känna att nu har jag hittat rätt i livet. Här kan jag göra något bra för både människor och hästar.
Våra äldsta hästar är nu våra viktigaste medarbetare, istället för att bara räknas som gamla avdankade avelsston.
Jag får vara med om omvälvande händelser i andra människors liv och många gånger känner jag att håret reser sig på armarna när jag ser vad hästarna kan ge.
Vid flera tillfällen har jag nästan fått nypa mig själv i armen för att förstå att det jag upplevt verkligen hände. Hur sjutton kan en häst plocka upp så mycket?
Att inse att när man är helt ärlig och öppen så blir hästen lugn även om det är häftiga känslor som kommer fram. Men då är man inför hästen kongruent och det är det hästar har överlevt på i miljontals år. En inkongruent flockmedlem är livsfarlig att ha med sig.
Behöver jag säga att jag verkligen brinner för att få föra ut FEEL i Sverige?
www.gustavsborg.com