Hade jag inte själv filmat och lagt ut de där filmerna när vi lasttränar Baila och sett hur gärna och hur bråttom han hade att komma in i släpet så hade jag igår kväll trott att jag ljög så tungan blev blå.
Efter mycket om och men hade vi bestämt oss för att kastrera hingstarna och igår kväll skulle de avlämnas på kliniken.
Ja, det skulle ju gå som en dans, eller? Fast Baila är liksom för smart för vårt bästa ibland. Jag försökte se bilder av hur han och Aci lekte och busade tillsammans när de blivit valacker, men han såg bara bilden knips-knips verkade det som. För han blånekade att gå in!
Jaha, hit kom veterinären och sederade den ovillige resenären, för då kunde vi stoppa in båda i släpet, sa vi, och då skulle ju allt vara lätt som en plätt. Aci är nämligen vansinnigt lättlastad. Och det är sant på riktigt.
Visst, Aci gick in med en gång. Den andre filuren sa tack, men nej tack. Åk ni, så väntar jag i stallet så länge. Jag är vaken när ni kommer hem.
DÅ var han liksom gratis. Första bästa suspekta korvfabrikant kunde fått hämta honom helt gratis. Jag hade inte brytt mig om det var icke-ekologisk tillverkning, märkliga tillsatser och plastfjälster. Bara ta honom och åk kvickt innan jag ångrar mig.
Nu kan jag skratta åt det och vi har börjat om från början. Oj, vilken utmärkt lärare han är vår Baila-gosse.
Det kan väl alltid roa någon när jag berättar om de mer misslyckade tillfällena i hästlivet också? Inte bara lägger ut glassiga bilder och filmer på allt som fungerar perfekt. Tror jag väntar med blogginlägget om hur man på ett lyckat sätt lasttränar med mjuka metoder 😉
Då har vi alltså en färdigknipsad valack i stallet och en kommande. Tja 50% av målet är väl OK det också?
Avslutar med några glassiga bilder av flickorna i morgonsolen.
