Jag la en länk på min fb och den startade många tankar, både hos mig och andra.
http://www.hippson.se/artikelarkivet/lifestyle/hasttjejer-ar-ett-fenomen-hos-smartlakare.htm
Nu menade inte jag alls att man måste vara duktig hela tiden. Jag är inte heller för det klämkäcka tänket att man ska hoppa upp i sadeln igen om man ramlat av. Jag tycker inte heller att det är ett nederlag att kliva av hästen och leda den om den eller jag blir rädd för något och den börjar konstra. Jag har hellre en häst som skenar hem utan mig än med mig på ryggen med risk för att riskera livet. Lite överdrivet beskrivet kanske, men jag hoppas du förstår min intention?
Klart att jag också blir så trött så jag håller på att kräkas. Att säga något annat vore att ljuga. Men jag har inga som helst problem att bara strunta i alla måsten och lägga mig på soffan och läsa en bok.
Jag hade konstant ryggvärk under många år. Några kloka personer sa diskbråck, men eftersom jag gärna undviker läkare så fick jag det inte bekräftat. Antagligen var det något liknande 🙂 Jag fick rulla av sängen varje morgon, ligga på knä och sedan sakta men säkert ta mig upp lite lätt tvärböjd. Men vet du vad, stalljobbet gjorde att smärtan gick över. Det var likadant varje morgon och när jag var klar i stallet var jag OK.
Nu har jag turen att vara gift med en man som tar halva ansvaret. Så de nio hästar vi har är ju då bara 4,5 per person. Jag skulle gladeligen dra ner antalet till 4-5, alltså 2-2,5 per person, och vi kommer att rida in vartefter de är redo för det. Att köpa föl idag verkar inte populärt utan alla vill ha inridna hästar, därav vårt antal. Vi samlar inte för att vi har någon knäpp idé om att hästarna har det bäst hos oss och vi inte kan hitta någon som är så bra som vi osv. Absolut inte! De hästar vi sålt har fått det kanon och det finns säkert fler lika kloka och trevliga människor där ute som vi kan placera några till hos.
Jag fick flera kommentarer om att man måste våga ta emot hjälp. Ja, det är väl klart! Tror ni på allvar att jag skickat iväg någon som kommit med en grep i näven och velat mocka? Det är väl snarare så att de personerna inte dyker upp så ofta. ”Man måste kunna lämna över….” Ja, men samma där. Vem ska man lämna över till? Jag har inga problem att lämna över. Avbytare inom häst är inte så lätt att hitta.
Visst är det bra med debatt och att tankar väcks. Ibland maler man bara på. Tror kanske att man är ensam om problemen, men så är det knappast.
Jag har turen att träffa väldigt trevliga hästmänniskor som vill varandra väl. Jag vet inte om det är annorlunda på andra ställen. De som kommer hit på våra kurser är otroligt ödmjuka och varma människor och de är de enda hästmänniskor jag träffar egentligen. Inte många av våra privata vänner har hästar. Lite märkligt kanske?